Vår väg till bebis i magen (Del 2)

Så kom då dagen jag träffade mannen i mitt liv och vi påbörjade ett gemensamt liv.

Men ni kan ju tänka er paniken när han berättar hur gärna han vill ha egna barn och att det är barn som ger mening åt livet :S "SATAN! Är det nu jag berättar att jag inte kan få barn och han lämnar mig?" var då första tanken...

Det tog mig nästan två veckor att samla mod för att berätta bara för att jag var så rädd att han skulle lämna mig.

Men så var vi på kräftskiva med min släkt och busade loss med min brorson vilket återigen gjorde att barnämnet kom upp i bilen på väg hem. Så då bet jag i det sura äpplet och berättade det jag visste om PCOS och vad det innebar för min del osv.

Tystnaden som sänkte sig över bilen då var bland det värsta jag varit med om.. Han stirrade rakt fram på vägen och sa inte ett ord. Men så efter en stund sa han nåt i stil med att "Vi får väl bara försöka hårdare då".

Sa jag att min sambo är drömmannen ;)

 

Så iaf, i februari 2012 slutade jag med p-piller och började försöka hålla koll på ägglossningen med teststickor osv. Noll och ingenting hände, visst vi visste att det skulle bli svårt men när man inte ens har en tillstymelse till ägglossning känns det ju rätt meningslöst.

Så vi fick en tid på fertilitetskliniken till den 20 september för att prata om alternativa sätt att få till det på :)

Vi släppte hela barnfabrik grejen lite och min underbara man tog med mig till Rom på semester. Vi kastade mynt i Fontana di Trevi och önskade oss barn båda två (utan att vi visste vad den andre önskade sig haha).

 

När vi kom hem började sommaren leda mot sitt slut, sambon började jobba och jag återgick till universitetet för sista terminen på sjuksköterskeutbildningen.

Flera i klassen berättade glatt att dom minsann var gravida och jag kände svartsjukan, misslyckandet och ilskan koka inom mig när jag försökte lyssna på deras alla bebiskonversationer med ett fejkat leende på mina läppar. Mina närmsta vänner visste hur det egentligen stod till och stöttade mig så fint :)

 

Så blev det den 29 augusti och jag tyckte att mina bröst gjorde så jäkla ont att jag inte ens kunde gå utan att de ömmade. I ren dumdristig optimism köpte jag ett grav test på väg hem från skolan.

CHOCK!! Jag var gravid! Ringde till sambon som var på jobb och utbrast att han skulle bli pappa. Totalt tystnad igen.... Inte direkt reaktionen jag väntat mig. Vi pratade lite fort och la sedan på. Snacka om antiklimax, trodde ju att han skulle bli super glad men icke. Sen fick jag ett sms "Är du säker??" Så jag tog kort på testet och skickade. DÅ kom glädjen haha, det behövde nog sjunka in lite, han visste ju faktiskt inte ens att jag skulle göra testet ;)

Så ringde jag mamma och utbrast att hon visst skulle bli mormor! Hon började gråta och hej o hå haha.

Sen la jag mig på badrumsgolvet och det kändes som hela världen snurrade, vad fasen det här skulle ju inte gå...

 

Så jag ringde gyn. och fick fertilitetstiden ombokad till ett vaginalt ultraljud för att fastställa graviditeten. OCh det var då sista chocken kom.

"Se där, ni väntar tvillingar"...

 

Ja så så kan det alltså gå när man har turen på sin sida :)

Är det något ni undrar över så är det bara att fråga, jag är inte så knuslig haha.

 

Vill ni läsa mer om just PCOS vad det är och innebär så klickar ni HÄR!

 

De små stickorna som förändrade våra liv

 

Jag blir rörd.. Hade säkert blivit det även om du inte var min kusin, utan nån blogg jag bara läste, men nu ÄR du min kusin och jag är såå glad för er skull! Synd att vi bor så långt ifrån varann.. Kramkram! :)

Söta Sophie, jag blir så himla glad över att läsa din blogg! Kämpa på nu de sista veckorna och KRÄV att din Big Mac craving underhålls :)

Jag minns de som igår dagen du skulle på ultraljudet.. Jag va nervös hela dagen och sen när du sa att de va tvillingar höll jag på att börja grina i skolan men fick ju hålla minen.. :D

Åhh va fint :D Vilken lycka! Berättade för sambon om din/er hisoria igår när jag läst. Verkligen helt fantastiskt.